Hur kan du skapa möjligheter där det inte finns några? Hur kan du se möjligheter när andra bara ser problem? Hur kan du stödja någon när andra väljer att se åt ett annat håll? Hur vågar du när ingen annan tror på dig? Hur vet du vad som är rätt när du bara får höra vad som är fel? Hur kan din tro på drömmar och visioner vara starkare än din respekt för verkligheten?

Låt oss låtsas att det är 1993 och att han sitter i en skolbänk och räknar sina första tal i matteboken med stöd av fröken. Skoldagen närmar sig sitt slut och han kommer snart att följa sina vänner hem för att leka. Låtsas att han tog det för givet och inte var tacksam för det, därför att han tyckte det var självklart. Hans vänner hade varit en del av hans liv så länge han kunde minnas, de bodde i ett tryggt område på samma gata i hus som liknar varandra med föräldrar som umgicks på helgerna, skjutsade till träningarna och var nöjda med livet.
Låt oss låtsas att han hade en pappa som var närvarande, stabil och uppträdde normalt. Att han inte redan vid sex års ålder hade flyttat fyra gånger och behövt lära sig att inte komma någon för nära eller hur man hanterar att förlora familjemedlemmar. Låtsas att han inte kände så mycket smärta att han på kvällarna skapat en egen vacker drömvärld om en framtid. En framtid som även engagerade honom på dagarna och som han aldrig slutade tänka på, prata om eller rita under lektionerna när de andra eleverna räknade matte.

Tänk om han växte upp och inte kände sig utanför, inte hade dålig social kompetens, inte var osäker kring tjejer och inte var rädd för att bli utfryst eller vara annorlunda. Låtsas att han inte drog på sig hörlurarna i bussen för att se sig självpå scen inspirera tusentals människor i stora arenor, på en strand tillsammans med en underbar flickvän, i ett stort vitt hus med kolonner vid porten och på resor över hela världen med nära vänner.
Låtsas att han inte klippte bilder ur tidningar, skrev berättelser om hur hans vackra framtid skulle se ut, vem han skulle vara och vad han skulle göra tills han blev maniskt besatt i en värld som bara han såg.

Tänk om han lyssnade på sin omgivning som sa att han var en dagdrömmare, som frågade honom vem han trodde han var och berättade för honom att han måste fokusera och göra som alla andra. Låtsas att han accepterade att han fick lov att släppa sina drömmar, skaffa erfarenhet och bli mer realistisk.
Tänk om det inte hade gjort honom förbannad, att det inte gjorde honom ännu mer motiverad och triggade honom till att tänka ännu större, göra ännu mer och ännu bättre. Tänk om han köpte skiten han hörde från sina närmaste vänner och tänk om han inte hade haft en mor, bror och syster som trodde på honom när han inte ens trodde på sig själv.

Tänk om han inte hade lånat stora summor pengar för att ge sig iväg på resor utan garantier för att leverera en produkt som ingen trodde på. Tänk om han inte hade lärt sig tidigt i sitt liv att lita på den inre rösten som drev honom vidare oavsett hur mycket han tvivlade på sig själv.
Då hade han slutat drömma tidigt och förmodligen skjutit upp sitt liv för att han inte kände sig motiverad. Då hade han nog använt sin kreativitet för att komma på ursäkter till varför just nu inte riktigt var rätt tillfälle. Då hade nog hans besvikelse, sorg och ilska skadat honom själv istället för att hjälpa andra.

Så låt oss låtsas att drömmen aldrig blev verklighet. Då hade han haft svårt att förklara för sig själv varför han låtit de åren som kunde varit de bästa i hans liv bara flyta förbi. Frågan är om han hade givit någon annan skulden eller om han hade insett att det var han som bara hade hoppats, önskat och aldrig riskerat ett skit. Då hade han suttit där i TV-soffan och tyckt synd om sig själv för att möjligheterna inte föll honom i knät. Han skulle ha svikit sig själv och inte haft möjlighet att skriva den här texten för allt hade fortfarande bara varit en vacker dröm.

Med värme
Johannes